10. Fynden

ölskj föalskjf sldk jfPlast

Plast

Med undantag för en del plastpåsar som är nedbrytbara av naturen kan plast bevaras mycket länge. För exempelvis en PET-flaska kan det ta 450 år innan den bryts ner. Hittar ni en plastbit kan du försöka ta reda på om den kommer från påse, en leksak eller något annat. Har ni tur kan den ha text som avslöjar var den är tillverkad eller annat.

Fimpar och tuggummin

Cigarettfimpar har ofta filter av syntetmaterial som inte bryts ner så lätt. Det kan ta 1–5 år. Fimpen innehåller också giftiga ämnen, till exempel kadmium som är ett av världens farligaste ämnen. Tuggummin kan bevaras i 25 år.

Fruktskal

Frukskal, äppelskrutt och andra växtdelar förmultnar för det mesta snabbt, så det kan ni inte räkna med att hitta. Däremot besprutas många bananer så hårt att deras skal blir giftiga. Därför kan det dröja länge innan ett bananskal förstörs i naturen. Det är också orsaken till att man inte ska lägga bananskal i komposten. Bakterierna rår inte på det! Även apelsinskal kan klara sig i över en månad.

Papper

Papper förmultnar ganska snabbt, eftersom det är gjort av trä, men pappkartong kan klara sig i ett halvår. Plastbestruket papper som i engångsmuggar klarar sig i fem år. Sällan hinner papper täckas med jord, så troligen hittar ni det på markytan.

Försök att se om ni hittar någonting tryckt eller skrivet på det och avgör om det är reklam, en tidning, en mugg, godispapper eller kanske en gå-och-handla-lapp! Kan ni avgöra hur gammalt pappret är och hur det hamnade där ni hittade det?

Plåster

Hittar ni ett plåster är det nog inte värst gammalt. Men beroende på hur plåstret ser ut kan ni lista ut om det har suttit på till exempel ett finger. Ibland kan man också se spår av intorkat blod på insidan.

Sten

Stenar plockas gärna upp vid en utgrävning, men de har oftast hamnat naturligt i marken och säger inte så mycket om människornas aktiviteter. Om många av stenarna är små och kantiga, ljusgrå med färska brottytor (inte matta ytor) kan de vara maskinkrossad sten, som har spridits från något väggbygge eller liknande under de senaste 50 åren.

Är stenarna rundade och mjuka i formen har de sannolikt brutits ur berg och slipats jämna under och strax efter istiden för ungefär 10 000 år sedan och hamnat i marken naturligt. Själva materialet i stenarna bildades för vanligen över en miljard år sedan eller i vissa delar av Sverige för ”bara” hundratals miljoner år sedan. Så den som hittar en sten hittar något riktigt gammalt!

Tegel

Tegel är bränd lera och den kan bevaras i marken nästan hur länge som helst. Det är lätt att känna igen med sin rödbruna färg. Den kan delas in tegelpannor och tegelstenar. Bitar från tegelpannor är sällan tjockare än 2-3 cm och har slät yta. På större bitar kan ni se att tegelpannan är lite böjd eller vågig. Tegelpannor har legat på hustak och skyddad mot regn eller snö.

Tegelstensbitar är ofta tjocka och stora, eftersom hela tegelstenar brukar vara lika stora eller större än mjölkpaket. De är fyrkantiga men har ofta skrovlig yta, även om någon sida kan vara slät.

Användningsområden för tegel

Om tegelstenen har suttit i en spisstock, det vill säga en spis eller skorsten, kan den vara sotig och bitvis svart och grå. Både tegelpannor och tegelstenar kan också bli sotiga om de har funnits i eller på ett hus som har brunnit. Ibland kan det finnas målarfärgsrester på teglet. Gammalt trasigt tegel används ofta för att fylla ut leriga ställen på stigar och skogsvägar. Därför kan ni ibland hitta tegel långt från den plats där ett hus har stått. Tegel började användas i Sverige under medeltiden för ungefär 800 år sedan, men troligen är det tegel du hittar mycket yngre och kanske bara från 1900-talet.

Murbruk

I husväggar och för att hålla ihop tegelstenar har man använt murbruk. Små bitar av murbruk är ofta grå och skrovliga. Murbruk faller lätt sönder och kan vara svårt att urskilja, men den kan finnas kvar nästan hur länge som helst i marken.

Metall

En del metaller kan finnas kvar oförändrade i jorden länge, medan andra rostar eller ärgar och kan lösas upp. Exempelvis oxiderar aluminium och löses upp på ungefär 300 år.

Var försiktig när ni hittar metallsaker. De kan vara vassa och ibland lite giftiga, så slicka inte på dem! Järn som ligger i marken blir rostigt. Färgen kan vara rödbrun, mörkbrun eller nästan svart. Koppar som ligger i marken är från början rödbrunt och glansigt, men ärgar och blir ljusgrönt eller svart. Silver svartnar men guld håller färgen.

Mynt

Har ni tur hittar ni ett mynt. Mynten kan bevaras länge även om deras yta kan ärgas och bli mer eller mindre förstörd. På myntet står ofta vilket år det är tillverkat, och ni kan få veta vem som var kung då. Dessutom kan det finnas andra texter och bilder på myntet.

Om ni lägger ett tunt papper på myntet och gnuggar försiktigt med en blyertspenna på pappret över myntet så kan ni få fram vad som syns på myntet. Ni kan ta reda på mer om myntet genom att söka på nätet och kontakta mynthandlare eller Kungliga myntkabinettet i Stockholm. Det finns också myntböcker på biblioteket att slå i.

Spik

Spikar kan vara smidda. Då är de ofta rätt tjocka och har fyrkantigt tvärsnitt med raka sidor. De kan också vara tråddragna. Då är tvärsnittet fyrkantigt med insjunkna sidor. De tråddragna spikarna blev vanliga för ungefär ett hundra år sedan. De tillverkas mycket snabbare än de handsmidda spikarna och blev också billigare. Idag tillverkas knappt några smidda spikar, så hittar ni en sådan kan den vara över hundra år gammal.

Om spiken är böjd på ett konstigt sätt kan ni fundera på var den har suttit, vad den har använts till eller vad den har råkat ut för. Är den böjd i rät vinkel kan den kanske ha fungerat som krok eller hållit fast något, men är den mjukt böjd i en kurva kan den ha böjts i samband med att den har dragits ut ur en bräda. Spikar kan bevaras länge, särskilt tråddragna eftersom de kan vara rostfria.

Kapsyl

Om ni hittar en kapsyl, dvs. locket till en flaska, med ovanlig form eller särskilt färgtryck som ni inte känner igen från affären kan ni dels visa upp den på ett systembolag eller kontakta en kapsylsamlare via nätet så kan de kanske hjälpa dig. Sällan är kapsyler mer än 50 år gamla.

Glas

Var försiktig när ni plockar upp glasbitar! De flesta glasbitar kommer antingen från flaskor eller från fönster. Skillnaden är att flaskglaset är böjt och tjockare än fönsterglas. Ofta kan ni se från vilken del av flaskan som biten kommer ifrån. Böjda glasbitar kan också vara från dricksglas. Om biten är plan, slät och tunn är den från en trasig fönsterruta. Förr var fönsterglasen handblåsta, vilket gjorde att de var dyrbara, lite ojämna och kunde innehålla enstaka små luftbubblor.

Från 1930-talet blev det vanligt med billigare maskindragna, valsade fönsterglas som är perfekt släta. Hittar ni en konstig, mönstrad eller tjock glasbit kan den vara från en glasskulptur, sockerskål eller liknande. Glas består bland annat av smält sand och kan bevaras mycket länge, uppemot en miljon år, även om det lätt går sönder.

Porslin

Det vi kallar porslin till vardags behöver inte vara äkta porslin utan till exempel fajans. Porslin brukar vara mycket vitt, aningen genomskinligt och kompakt, dvs. tätt. Den billigare fajansen är överdragen med ljus glasyr, men i brottytan kan den vara aningen beige och är porös.

Skärvans form kan hjälpa er att lista ut om skärvan kommer från en kaffekopp, en kanna, ett stort eller litet fat eller annat. Har ni tur kan dekoren, till exempel ett blommönster, hjälpa er att lista ut hur gammal skärvan är. Det finns böcker till exempel om porslin från Rörstrandsfabriken i Stockholm att slå i. Ofta kan man gissa att porslinet är från början av 1900-talet eller slutet av 1800-talet.

Lera

Billigare än porslin var lerfat, lerskålar och lerkrukor som var tillverkade i rödgods. De kan ha tegelfärg i brottytan, men är ofta lite ljusare och mycket slätare och finare än tegel. På de större icke-glaserade ytorna brukar man kunna se rispor och fåror av drejningen. Insidan av till exempel en lerskål brukar vara glaserad i brunt eller grönt eller olika mönster. Glasyren var vacker och den glansiga ytan var lättare att rengöra än den brända leran.

Glasyrdekoren är ofta så enkel att det är svårt att avgöra från vilken tid den är, men är den prickig kan den vara från 1700-talet. Om glasyren sitter på utsidan men inte på insidan kan skålen vara från medeltiden! Vad som är ut- eller insida avgör ni utifrån hur biten böjer sig. Troligast är att den är från senast 1900-talets början eller 1800-talet, men den kan också vara så tidig som från 1600-talet. Försök att lista ut vad för ett föremål er bit kommer ifrån och hur stort föremålet har varit.

Benbitar

Benbitar och tänder kan vara spår efter styckning eller måltider. Experter på ben, osteologer, kan ofta lät avgöra från vilket djur och vilken del av kroppen som en benbit kommer ifrån. För den som inte är expert är det svårare, men det finns alltid några saker ni kan titta efter. Till att börja med kan ni skilja på brända benbitar och obrända benbitar.

Brända ben kan vara matrester

De brända benbitarna är ofta hårda, vita, grå och sotsvarta, ibland blågrå. Bitarna är också ofta små, eftersom elden kan spränga sönder benet. Att benen är brända kan antingen betyda att de är rester av tillagad mat, till exempel en fläskotlett, men då är benet oftast bara lite svett eftersom det legat skyddat i köttet. De kan också vara ben som har slängts på en skräphög som har eldats. Obrända ben kan vara vita, gräddvita eller gulbruna. De är ofta större än brända benbitar.

Om ni kan skilja på kompakt slätt ben, ofta rätt tunt, och poröst ben, som finns i tjockare ben och ser ut som tvättsvamp, fullt med blåsor, kan ni bestämma en del ben lite närmare.

Kritpipa

Har ni tur kan ni hitta delar av en kritpipa. På 1600-talet, 1700-talet och en bit in på 1800-talet tillverkades tobakspipor av ljus lera. De kallas kritpipor och är vita till färgen. En av många som rökte kritpipa är trubaduren Carl Michael Bellman på 1700-talet.

Piporna har små huvuden där tobaken petades ner och antändes. Pipskaften är långa. Det var praktiskt av två skäl, dels hann röken svalna på väg till munnen, dels kunde man bryta av yttersta biten på skaftet när man bjudit någon sjuk vän på ett bloss. Oftast är det sådana små bitar man hittar.

Trä

Träföremål ruttnar lätt och förstörs. Men det är inte ovanligt att träbitar och stolpar ändå kan klara sig årtionden och i enstaka fall ibland i hundratals år, särskilt om de ligger under vatten där nedbrytande bakterier inte kommer åt dem.

Trä kan också vara behandlat på olika sätt och bevaras längre. Ni kan skilja på masonit, spånplatta, plank, naturliga grenar, rötter mm. Kolbitar från förkolnat trä kan bevaras nästan hur länge som helst.