Skrotning av båtar

Lång livslängd

Sedan den glasfiberarmerade polyesterns intåg i småbåtsindustrin under 1960-talet har fartygens livslängd förändrats dramatiskt. Träbåtsvrak som förr blev liggande bröts efterhand ner av naturen, eller så eldade man upp dem. Båtar byggda i glasfiberarmerad plast är däremot mycket svårare att bryta ned, både för människan och för naturen. En plastbåt byggd 1957 undersöktes av KTH och befanns vara seglingsduglig i 25 000 år.

Vems ansvar?

I första hand är det ägarens ansvar att bekosta skrotning av båt, men det är dyrt. Istället sänks båtarna, överges på båtklubbar, tomter och allmänning eller bränns otillåtet av privatpersoner eller varv/marinor. Idag blir övergivna båtar ett polisärende, men även kommunerna borde få större befogenheter till att ställa krav på ägare, liksom till bortforsling och destruktion.

Hur gör man idag?

För en privatperson är det idag svårt att lämna ifrån sig en gammal båt på ett bra sätt. De medel som står till buds är ofta att elda upp den eller såga sönder den, plocka ut de delar som går, och sedan åka med bitarna till återvinningsstationen. Plasten är ofta ”förorenad” med olika metallkomponenter samt ytbehandlingar och kan inte användas för energiframställning. För kommersiella aktörer som försäkringsbolag, varv och marinor måste man betala för att bli av med en skrotad båt.

Lösningar

Hur ska man ta hand om problemet och vem har ansvaret? Ett båtregister skulle underlätta problemet att fastställa ägaren. Ett tydligt producentansvar skulle kunna lösa kostnader som skrotningen innebär. En början är att etablera ett fungerande nätverk av båtskrotar. Du som ska göra dig av med en skrotfärdig båt bör ringa till olika återvinningsanläggningar för att få ett bra pris och veta hur du ska gå till väga.